det är allas tur någon gång, nu är det våran.
man måste möta motgångar för att påminnas av det man faktiskt har
Jag läste igenom min dagbok förut. Den där kala, blommiga och alldelss för använda lilla boken. Där bladen är skrynkliga och orden utkladdade av all bläck. Det blir alltid finare med bläck. I den där lilla boken där alla mina förvrängda eller mer invecklade känslor finns. Ibland blir jag nästan rädd när jag läser den. Att en människa kan känna så mycket, att jag kan känna så mycket. Ännu mer rädd blir jag då jag efter varje ord läser kan sätta mig in i den händelsen eller känslan och känna ett hugg i hjärtat. Jag tycker nämligen det är lättare att skriva när hjärtat svider lite.
Jag har alltid varit kär i kärleken. Ni vet när man blir sådär barnsligt fnissig av en romantisk film med ett väldigt förutsägbart slut, eller när man läser en text av någon med hjärtesorg skrivit. Hur jag alltid levt mig in i den där rollen, bytt plats med flickan som till slut fått den finaste killen att kalla sin, hur jag skrivit kärleksförklaringar i dagboken och hur jag inbillat mig hur mannen i mitt liv sett ut. Ja, ni vet sådär barnsligt romantisk. Jag har alltid varit så.
Men vet ni vad? De gånger jag verkligen har fått känna på den där känslan som finns i filmer, den stunden då jag verkligen insett att den där killen det inte finns några fel på faktiskt vill vara min och när min puls nästan hoppat ur halsgropen av de känslor som röjt över min kropp - har det varit de gånger allt känts som skit. Då jag kladdat ner min dagbok av tårar och hårda ord och hur ont jag haft i hjärtat stundvis. Det är då. Det är efter dessa motgångar jag påmints av allt jag egentligen faktiskt känner. Då jag påminns av honom. Hans lukt och hans kutiga rygg, hans klumpiga sätt att få i sig mjölk utan att spilla, hans historier han berättar med mer inlevelse än någon annan jag känner, eller bara hur han ler. De där förbaskat raka, söta tänderna. Det är då. Man måste möta motgångar för att påminnas av det man har. Man kan må som skit, men efteråt känns det nästan som man kan älska mer än möjligt. Så mycket man aldrig trodde en människa kunde.
För visst mådde jag bra sen. Visst fan mådde jag bra.
"De är värt det. för andra gången jag vågade känna, då kändes det så himla mycket mer"
Det kändes mest som en kniv i bröstet. Som att någon skar så djup den bara kunde.
Hur någon plockade ut mitt hjärta ur kroppen och fyllde platsen med smärta och tomhet.
Så ont kändes det.
Bara den som känt så förstår.
Man undrar varför? Vad gjorde jag för fel? Klandrar sig själv. Fast man egentligen kanske inte borde det.
Jag kunde inte råför att han fick mitt hjärta krossat. Att jag älskade varje centimeter av honom medans
jag inte var tillräcklig. Men man undrar fortfarande, varför?
Jag slutade nog älska mig själv i samma veva. Försökte vara någon jag inte var.
Trodde att alla ville att jag skulle vara sådär, så som du ville att jag skulle vara. Jag klandrade mig själv.
Och så tänkte jag på dig jämt. Det var det första jag gjorde när jag vaknade och det sista jag gjorde innan
jag somnade. Du satt fast på mig som ett ärr. Fast denna gång från olycklig kärlek och inte från ett skrapsår.
Jag hade önskat att det var ett skrapsår.
Det tog ett tag. Inte några dagar, veckor eller månader. Utan år. Innan jag förstod.
Jag träffade dig, för att distrahera mina känslor för honom. Du fick mig att känna mig varm
innombords och när du var nära var jag inte jagad med tankar av honom. Du var någon jag
kunde skratta tillsammans, någon jag trivdes och kunde vara mig själv med. På ett enkelt sett.
Jag behövde dig.
Du ville ha mig.
Alla vill vara behövda.
Det blev mer än en distration till slut.
Du lärde mig hur man lagade ett trasigt hjärta. Hur man fick det att slå igen.
Nu vet jag att det går. Även fast man tror att ingenting hjälper mot smärtan
och att ingen i hela världen förstår känslan, så vet jag att det går.
Det är värt att våga igen.
För andra gången jag vågade känna, då kändes det så himla mycket mer.
(föresten, tycker ni att det är för mycket texter nu?)
"jag trodde aldrig att andetag kunde vara så vackra"
Vad tänker du på? Frågade han mig undrade. Han djupa ögon trängde in i min själ,
fick mina ynka få hårstrån på kroppen att resa sig.
Jag tänkte på hans händer, hans lena fingrar flätandes i mina. Hans andetag.
Hans djupa, tunga pustningar. Jag trodde aldrig att andetag kunde vara så vackra.
Jag tänkte på hur mitt hjärta slog volter varje gång någon nämnde hans namn.
Hur jag log varje gång jag såg hans nr på telefondisplayen. Jag tänkte på när han
tog mig i handen och presenterade mig för alla hans vänner och hur han log busigt
när han ständigt hällde mjölk utanför kaffemuggen. Eller när han alltid tog för
mycket rakvatten och hur jag på något sett lärde mig se charmen i det.
Jag tänkte på dig.
Jämt.
Jag var livlös tills du hittade mig. Trodde jag andades.
Jag var blind. Trodde jag kunde se.
Sedan kom du.
Det var då jag förstod.
Kärlek.
Jag trodde aldrig att ett ord med så få bokstäver kunde innebära så mycket.
(Jag har gjort en kategori till mina texter nu. Så kika HÄR ifall ni vill läsa)
ibland minns man hjärtesorgen mer än själva kärleken
Varje historia handlar om dig. Varje klädesplagg och smörpaket.
Hur många blad jag än vänder och vrider på och hur många ord jag än läser så finns du där.
Mellan raderna och i varje mening. Vad gör du med mig?
Varför får du mig att rodna när jag läser? Och varför tänker jag på dig när jag ser två kära hålla hand?
Fan.
Det är du som får mitt hjärta att slå volter, min puls att skrika och det är du som får mina sinnen i obalans.
Och det gör så jävla ont.
Du var redo att vända blad tidigare än jag, du hittade någon annan att avsluta dina meningar med.
Någon ny att älska, att spendera de sista timmarna på dygnet med och någon ny att omfamna.
Vara med.
Såsom vi var.
Jag gav dig mitt hjärta och jag fick tillbaka det trasigt.
Jag ska våga känna igen.
Inte idag, inte imorgon. Men snart.
En dag ska jag vända blad utan att du finns mellan raderna.
vad är egentligen kärlek utan en morgondag?
Bäst var det att vakna upp med dig. Och att gå och lägga sig med dig. Man hann se så mycket mer.
Och känna mer. Dofter, smaker och underliga saker. Som när du ryckte med foten i sömnen, eller
hur du gärna höll handen vilandes på hakan. Jag var alltid vaken. För nyfiken på att se vem du
egentligen var, vad du gjorde och varför. Men mest av allt var det för att du var så jävla vacker.
Jag kunde sitta uppe och bara titta på dig. Lutandes tillbaka på stolens nackstöd och bara titta. Njuta.
Och så var det den där känslan när jag bestämde mig för att gå tillbaka och lägga mig där brevid dig igen.
Hur du då varsamt la armarna kring min midja och drog mig tätt intill dig. Det var så varmt. Så intensivt
och innerligt. Vi kunde känna varenda beröring och andetag. Suck och pustning.
Och mornarna. Det var den bästa känslan i hela världen. Av att vakna till en röst som
viskade "god morgon älskling" i örat lite kittlandes. Som gav mig kaffe på sängen och som
log lite busigt men vänligt när jag reste mig upp med morgonruffs i håret.
Vad är egentligen kärlek utan en morgon?
Ingenting.
En morgon låg du inte där längre. Jag frös då.
Likaså gjorde mitt hjärta.
"du är inte vacker. du är inte ens snäll" men man kan inte råför känslor
Jag granskade dig. Nerifrån och upp. De andra hade rätt. Vad var det egentligen jag såg i dig?
Din hjärtformiga haka och din skidbacke till näsa fick mig att fnysa till. Du tittade på mig undrande
och log lite. Ja just det, leendet också. Vem tycker egentligen att det är charmigt med synligt tandkött?
Eller för att inte tala om dina gula tänder från allt kaffe du dricker. Jag flyttade blicken.
Du är inte vacker. Du är inte ens snäll. Jag som tycker om snäll. Men inte ens lite.
Och du är inte omtänksam. Du frågar sällan hur jag mår och vad jag tycker och tänker.
Men du är trots det så jävla mycket kärlek för mig.
Jag kan försöka hitta alla fel jag kan på dig, ransaka dig från topp till tå och försöka få dig att framstå
som någon jag inte vill vara nära. Någon som inte berör mig det minsta. Som inte får mitt hjärta att hoppa
över ett slag. Men då ljuger jag. Jag vill ta på dig alla timmar på dygnet, röra dig och hålla om dig.
Några få timmar utan din hand i min och det kryper i kroppen. Jag vill bevittna ditt tandkött och leende,
din hjärtformiga haka och jag vill ligga på ditt bröst och höra dina hjärtslag genom din genomskinliga
vita tshirt. Du är som socker i min kropp. Jag vill vakna upp brevid dig till fågelkvitter och morgonandedräkt.
Och jag vill veta allt om dig. Hur mycket mjölk du vill ha i ditt kaffe och vad din farmor heter i mellannamn.
Hur ditt favoritvin smakar och vad du samlar på.
Allt som har med dig att göra. Allt och lite till.
Fastän du har en hjärtformad haka och gula tänder.
"alla sagor, alla under. allt på en och samma gång" även skor har sin historia.
Längst in i garderoben låg dem. De där skorna. De trasiga, en gång gräddvita skorna. Jag kunde minnas allt.
Det var första gången. Berörningen, känslan och den ökade pulsen som jag desperat försökte trycka
ner i halsgropen för att inte få den låta så högt. Eller doften. Jag minns hur du luktade.
Och så mina trasiga skor. Jag var rädd för att göra fel intryck. Förbannande mig själv över att jag låtit
ta på mig de där hemska skorna innan jag gick hemifrån. Jag tyckte att du blickade ner på dem hela tiden.
Jag var för blind för att se något annat.
Men det var första gången.
Det var en sommarnatt i juni. Asfalten var fortfarande varm och dagget hade inte hunnit ifatt oss än.
Så jag tog av mig dem. I förväntan att du skulle sluta distraheras. Egentligen så var det jag.
Du log mest när jag satte mig på huk för att knyta upp dem. Jag såg att du inte förstod varför,
då log du så. Rynkade lite på näsan och log med stängd mun. Jag skulle heller inte ha förstått.
Jag sparade dem efter den natten. Skorna.
Jag vet inte hur många skratt vi har delat tillsammans efter det. Åt mina skor och hur jag
någonsin kom på tanken att ta av mig dem. Du sa jämt att det är därför du älskade mig.
Att jag var så impulsiv. Hur jag handlade innan jag tänkte efter.
Jag har inte använt dem på över ett år nu. Och fast jag inte sett dig på så länge tänker jag på dig ibland.
Det var nånting som fastnade på mig, nåt som aldrig helt försvann.
Alla himlens orglar skulle varit för oss. Alla trummor och trumpeter.
Alla sagor, alla under. Allt på en och samma gång.
Mina skor har sin historia som allt annat har sin historia.
Han sa att han föll för mig den kvällen.
Det var mina skor.
jag älskade dina brister med
Med händerna avslappnat nedstoppade i byxfickorna. Jag kollade på honom. Jag förstod inte.
Varför skrattade han inte? Det var menat att vara roligt. Alla tyckte det. Alla utom du.
"De var det vackraste jag sett" sa han och log. Han menade det. Hur kunde någon tycka att mina
utstående, dumbo liknande öron kunde vara vackra?
"Va? Men. Kolla här då" Sa jag och envisades med att visa mitt ärr längs kinden. Det där hemska
strecket jag fick ifrån en plåt jag brände mig på som liten. Som många faktiskt tror är dreggel.
Och mitt födelsemärke på huvudet. Jag letade ivrigt upp det och visade det för honom.
"De finns ingenting jag inte tycker är vackert med dig". Den här gången log han inte. Inte ens lite.
Det var han som såg mina brister som något vackert och unikt. Som berättade för mig hur
mycket han älskade mig när jag sa något dumt utan att riktigt tänka efter. Eller när vi kysstes.
Hur han frågade mig undrande över hur kan något sådant helt plötsligt kunde börja smaka.
Smaka så gott. Även på morgonen när jag doftade gammalt kaffe i munnen.
Jag sa det aldrig. Men jag tänkte det jämt, jag älskade dina brister med.
(Det var någon som frågade om allt handlade om mig och ja, eftersom att texterna är tagna ur min
dagbok gör dem det. Mer eller mindre. Denna för mig är jätte personlig och ligger mig varmt om hjärtat)
man måste alltid vända blad
Ögonblick varar inte för evigt. Jag visste det varje gång jag la mig där brevid dig i din säng.
Där dina påslakan doftade rakvatten och där det alltid fanns ett märke av en gammal kopp kaffe
på byrålådan. Lite smutsigt, men jag lärde mig se charmen i det. Jag vande mig. Jag visste att du
bara var ett kapitel i mitt liv, som allt annat. Det finns många utav dem. Kapitel. Vissa varar längre
än andra. En natt eller flera. Jag var aldrig säker på när det var sista gången jag låg där tätt intill dig
med mina fingrar flätades i dina och hur dina armar omfamnade min bara kropp. Ändå låg jag kvar.
Jag visste nog för mycket för att gå. Hur mycket mjölk du ville ha i kaffet, vart du var kittlig och hur
du älskade att sitta på balkongen när solen gick upp för att röka. Och så tänkte jag på henne.
Hon du pratade om ibland. Lät du henne komma närmare? Var hon vackrare än mig? Det fanns
dagar jag tänkte mer på henne än på dig.
Jag minns allt. Formen på dina händer och hur du varsamt la tummen över min. Kramade den.
Eller när du fnäste till av mitt hår som du råkat få i munnen efter du legat för nära min nacke.
Allt lämnade ett avtryck.
Livet har sina kapitel, det kommer en tid då man vet att man måste vända blad.
Våran kom för tidigt. Ändå visste jag det hela tiden.
Varje gång jag la mig där i din säng. Brevid dig.
(en text jag tog ur min dagbok. Har en himla massa där så jag tänkte nuförtiden
skriva ner dem här också. Kanske en om dagen, jag vill så gärna skriva av mig..
Vare sig ni gillar dem eller inte så känns det bra. Jag behöver det helt enkelt :))
