Jag läste igenom min dagbok förut. Den där kala, blommiga och alldelss för använda lilla boken. Där bladen är skrynkliga och orden utkladdade av all bläck. Det blir alltid finare med bläck. I den där lilla boken där alla mina förvrängda eller mer invecklade känslor finns. Ibland blir jag nästan rädd när jag läser den. Att en människa kan känna så mycket, att jag kan känna så mycket. Ännu mer rädd blir jag då jag efter varje ord läser kan sätta mig in i den händelsen eller känslan och känna ett hugg i hjärtat. Jag tycker nämligen det är lättare att skriva när hjärtat svider lite.

Jag har alltid varit kär i kärleken. Ni vet när man blir sådär barnsligt fnissig av en romantisk film med ett väldigt förutsägbart slut, eller när man läser en text av någon med hjärtesorg skrivit. Hur jag alltid levt mig in i den där rollen, bytt plats med flickan som till slut fått den finaste killen att kalla sin, hur jag skrivit kärleksförklaringar i dagboken och hur jag inbillat mig hur mannen i mitt liv sett ut. Ja, ni vet sådär barnsligt romantisk. Jag har alltid varit så.

Men vet ni vad? De gånger jag verkligen har fått känna på den där känslan som finns i filmer, den stunden då jag verkligen insett att den där killen det inte finns några fel på faktiskt vill vara min och när min puls nästan hoppat ur halsgropen av de känslor som röjt över min kropp - har det varit de gånger allt känts som skit. Då jag kladdat ner min dagbok av tårar och hårda ord och hur ont jag haft i hjärtat stundvis. Det är då. Det är efter dessa motgångar jag påmints av allt jag egentligen faktiskt känner. Då jag påminns av honom. Hans lukt och hans kutiga rygg, hans klumpiga sätt att få i sig mjölk utan att spilla, hans historier han berättar med mer inlevelse än någon annan jag känner, eller bara hur han ler. De där förbaskat raka, söta tänderna. Det är då. Man måste möta motgångar för att påminnas av det man har. Man kan må som skit, men efteråt känns det nästan som man kan älska mer än möjligt. Så mycket man aldrig trodde en människa kunde.

För visst mådde jag bra sen. Visst fan mådde jag bra.