Men vet ni vad? Utav all jävla hjärtesorg har jag lärt mig saker jag kommer att bära med mig livet ut. Det är nyttigt att få sitt hjärta krossat någon gång (kan inte ens fatta att jag skriver det, som att man lär sig någonting mer om kärlek förutom hur ont det gör) men det gör man. Man inser hur kapabel man är till att älska och vilken kärlek man faktiskt besitter och omger sig av. Hur man uppskattar allt lite mer. Ett litet hjärta man får skickat i ett sms, ett leende på stan eller bara en varm kram från din mamma eller en främling du träffat ute på krogen. Och så lär man sig faktiskt att man inte kan ge bort sitt hjärta till vem som helst. För det är farligt. Man lär sig vilka ens riktiga vänner är. Då det är dem som kan sitta enda in på småtimmarna och torka tårar efter tårar ifrån din kind och säga att "allting kommer att bli bra, det går över." att smärtan försvinner efter ett tag. Fastän man vet att det inte betyder ett dugg för tillfället. Men man säger så för att man faktiskt vet att det blir bra. Det gör det. Trots att hjärtat skriker för tillfället och att det gör så ont att själslig smärta övergår till fysisk, så kommer man tillbaka på fötterna. Du blir bra sen. Bara lite mer levande.

Jag antar att det inte är sista gången jag får mitt hjärta krossat men jag har lärt mig att få vara ledsen. Gråt tills det inte finns några tårar kvar. Det kanske kommer att dröja ett halvår innan jag ränner runt på krogar i bara ben igen. Eller låter någon knacka på dörren till mitt lite för blödiga hjärta.

Men det gör inget.

Det var helt enkelt inte han som var den för mig.

Kanske inte den nästa heller.

Men någon gång kommer det att vara de och då kommer jag att bära med mig allt vackert hjärtesorg faktiskt har gett mig.

För på ett märkligt jävla sett är det nånting vackert med det.