Jag vet egentligen inte vad jag ska kalla min första kyss.
Det var allt jag trodde det inte skulle vara. Jag var 12 år när jag fick min så kallade första kyss. Om man ens kan räkna det som en kyss. Jag och min dåvarande bästa vän var "tillsammans" med två killar i vår klass som även dem var bästa vänner och en kväll bestämde vi oss för att kyssas. Jag tyckte att det var det äckligaste jag någonsin gjort. Så när killarna hade gått hem tog jag och min vän varsin tandborste och borstade tungan febrilt i en evighet. Dagen efter gjorde vi slut med dem. Båda två.

Min första riktiga kyss jag faktiskt njöt av kom inte förens några år senare. Jag träffade på den snyggaste personen i världen (vilket jag nästan fortfarande tycker) på en handbollscup. Vi kysstes 45 minuter i rad. Läpparna nästan värkte efteråt och tungan hade knappt någon känsel kvar. Men jag var lika glad för det. Tippade hem till förläggningen på tå och drömde drömmar om vårat nästa möte. Varje handbollscup de kommande åren stod vi där på dansgolvet och kysstes. Det var blött dessa gånger med, skillnaden var att jag faktiskt tyckte om det.

Min första så kallade kyss var något jag skämdes över och ångrade under en lång period, medans min andra, men verkligen riktga kyss, sitter kvar på mig än idag. Jag minns hellre den.