(inlägget publicerades aldrig inatt, så publicerar det nu istället)

Det är sån jag är. Jag gillar inte att må dåligt och grubbla över saker utan att få prata om det. Jag kan inte koppla bort de känslor som många andra kan. Jag är en känslomänniska och jag måste få prata. Om allt. Känslor och livet. På den senaste tiden har jag varit ganska så vilsen i mig själv, vilket jag annars sällan är. Min hjärna säger en sak, men mitt hjärta säger en helt annan. Och det som svider mest, det är att jag satt mig själv på en plats där jag inte borde vara. Jag har satt mig själv i en situation jag inte kommer ur med hjärtat i behåll. Det gör så ont att vara medveten om det.

Nu har jag precis krypit ner under täcket efter en heldag med mina tjejer.
Vi har varit och fotograferats i flera timmar, varit ute och käkat, gått på bio
och sedan gått hem till mig för att dricka te i mängder, mysa till julbelysning
och äta lussekatter. Vi tände också det första adventsljuset vid 12 slaget.
Pratade om livet och vad det har att ge. Vi grät och vi skrattade. Pratade
om hjärtesorg och hur ont det kan göra i hjärtat stundvis. Vad vi bör vara glada
för och vad vi bör upskatta. Att vi kanske kommer att få en jobbig period framför
oss men att vi alltid kommer att vara där för varandra. Alltid.

Så det jag egentligen vill säga med det här är att hur ont det än gör och hur
jobbigt allting känns så vet jag att jag alltid har personer att vända mig till.
Det betyder allt för mig.
Jag älskar er.

(Jag är tillbaka snart! Förhoppningsvis nästa vecka)