Vad är kärlek?

Jag skulle egentligen behöva flera veckor, kanske t.om år och en mängd nervässade pennor för att kunna svara på den här frågan. Om ens det skulle räcka, och om det ens skulle gå. Den här frågan är den absolut svåraste fråga jag kan tänka mig. Finns det någon gräns till vad kärlek är, eller hur man ska känna och hur mycket? Man kan inte beskriva kärlek, man kan inte ta på kärlek och man kan inte förklara kärlek. För mig är kärlek så mycket mer än så. Det är de mest meningsfulla ordet i hela världen. När ett ord för mig blir svårt att förklara, när man inte kan sätta ord på känslan, så vet jag att det är kärlek. Lika svårt som det är vackert. 

Kärlek finns enligt mig överallt och i allting. Det mest facinerade med kärlek är den känsla bara ordet framkallar. Det kan göra så jävla ont att bara den som känt på riktig bultande hjärtesorg vet hur det känns samtidigt som det kan få ens mage att vända sig ut och in av alla fjärligar som skriker av lycka och kärlek där inne. Jag har känt på båda. Jag har älskat så att jag tippat på tå och jag har blivit så pass sårad att en knytnäve fört mina hjärtslag.

Kärlek är just det ögonblicket som delas mellan två personer. Den känsla som ingen förutom dem kan känna på just då. Det är något unikt och vackert. Ett band mellan två personer som delar det mest väsentliga i hela världen, just kärlek. När man tänker på honom och ingenting annat spelar någon roll. Hela världen kan rasa samman bakom en, men man står fortfarande upp för att han finns där. Eller när man tänker på honom så mycket att inget annat känns relevant, hur hjärtat bultar så hårt att det känns som det ska hoppa ut genom bröstet. Tills man tuggat sönder pennan av alla tankar som fått en att sväva iväg eller hur man fantiserar om honom varje stund han inte är där. 

Det är kärlek för mig.