dag 03 - mina föräldrar
Mina föräldrar. Mamma och pappa. Jag ler så fort jag tänker på dem. Faktiskt.
Mina föräldrar skilde sig för tre år sedan och det har hittills varit den mest hemska perioden i mitt liv. Jag var 16 år då. Full av hormoner och känslor. Min värld rasade samman när de berättade för mig att de inte älskade varandra längre. Idag, snart tre år senare, kunde jag inte varit mer glad över deras beslut.
Jag har under hela min uppväxt stått mina föräldrar väldigt nära. Men det var inte förens efter de separerade jag kom dem som närmst. Jag vill gärna tro på att det var orsaken till varför, men jag antar att det kom ganska så omedvetet och naturligt med tanke på att jag också blev äldre. Elisabeth (Bettan) och Anders heter dom iallafall. De är varandras raka motsatser och jag kan inte förstå att dem ens har varit tillsammans en gång i tiden, trots att det bara var några få år sedan. Mamma är hyper. Står gärna i centrum, hon pratar högt och mycket och är öppen som en bok. Pedant, nogrann och lite galen. Jag vet alldeless för mycket om henne och hon vet allt om mig. Pappa däremot är raka motsatsen. Kräver inte en massa uppmärksamhet, skämtar om allt och inget, skattar förbannat mycket åt sig själv, är glömsk och slarvig, tidsoptimist ut i fingertopparna och är ganska så känslosam.
Pappa var den jag framförallt kom närmare när dem skildes. Annars var det alltid så att man gick till mamma. "fråga mamma, ta det med mamma" Men när de flyttade isär förändrades det. Det är därför jag är så glad att de blev som det blev. De var liksom menat att det skulle bli så. Och på de sättet kom jag dem båda mycket närmare. De är så öppna mot mina vänner och Matilda kan bl.a så umgås med min mamma ensam när jag inte ens är med. När vi är hemma hos mig är jämt mina föräldrar med eller i närheten. Jag älskar att ha den kontakten.
Jag har nog fått lite av varje från dem. Vissa skrattar bara när de ser mig och pappa ihop. Lika vimsiga och slarviga. De säger att vi är likadana. Det är vi också. Andra påpekar ofta hur lik de tycker jag är min mamma i olika vinklar. Lite mamma, lite pappa. Båda är unika och jag älskar dem precis som dem är. Över allt annat på denna jord.
Mina föräldrar.
Min mamma och min pappa.
Mina föräldrar skilde sig för tre år sedan och det har hittills varit den mest hemska perioden i mitt liv. Jag var 16 år då. Full av hormoner och känslor. Min värld rasade samman när de berättade för mig att de inte älskade varandra längre. Idag, snart tre år senare, kunde jag inte varit mer glad över deras beslut.
Jag har under hela min uppväxt stått mina föräldrar väldigt nära. Men det var inte förens efter de separerade jag kom dem som närmst. Jag vill gärna tro på att det var orsaken till varför, men jag antar att det kom ganska så omedvetet och naturligt med tanke på att jag också blev äldre. Elisabeth (Bettan) och Anders heter dom iallafall. De är varandras raka motsatser och jag kan inte förstå att dem ens har varit tillsammans en gång i tiden, trots att det bara var några få år sedan. Mamma är hyper. Står gärna i centrum, hon pratar högt och mycket och är öppen som en bok. Pedant, nogrann och lite galen. Jag vet alldeless för mycket om henne och hon vet allt om mig. Pappa däremot är raka motsatsen. Kräver inte en massa uppmärksamhet, skämtar om allt och inget, skattar förbannat mycket åt sig själv, är glömsk och slarvig, tidsoptimist ut i fingertopparna och är ganska så känslosam.
Pappa var den jag framförallt kom närmare när dem skildes. Annars var det alltid så att man gick till mamma. "fråga mamma, ta det med mamma" Men när de flyttade isär förändrades det. Det är därför jag är så glad att de blev som det blev. De var liksom menat att det skulle bli så. Och på de sättet kom jag dem båda mycket närmare. De är så öppna mot mina vänner och Matilda kan bl.a så umgås med min mamma ensam när jag inte ens är med. När vi är hemma hos mig är jämt mina föräldrar med eller i närheten. Jag älskar att ha den kontakten.
Jag har nog fått lite av varje från dem. Vissa skrattar bara när de ser mig och pappa ihop. Lika vimsiga och slarviga. De säger att vi är likadana. Det är vi också. Andra påpekar ofta hur lik de tycker jag är min mamma i olika vinklar. Lite mamma, lite pappa. Båda är unika och jag älskar dem precis som dem är. Över allt annat på denna jord.
Mina föräldrar.
Min mamma och min pappa.
Kommentarer
Postat av: Pia
De måste vara lyckliga som har en sån fin dotter! Jag blir rörd... /Pia
Postat av: linda
Du skriver så otroligt bra. Du får fram orden så fint och jag älskar att läsa det du skriver. jag tror dina föräldrar skulle bli glada om de läste detta, vackert hanna vackert!:)
Postat av: Anonym
http://neaochlina.blogg.se läs och kommentera är du snäll! :)
Postat av: lovisa
gosh! snyggt hår!
Postat av: tina
Fin blogg du har ! kolla gärna in min med :)
Postat av: Ida
Kul att läsa :)
Postat av: Bettan
<3 <3 <3 puss
Trackback