Jag har hört att de bara är de svaga som faller. Att de är dem som snubblar. De är dem man sträcker sin hjälpande hand när man själv står stadigt. Någon att luta sig emot. Vem är jag att säga? Vi alla är rädda för att falla. Att ta fel steg. De är bara en annan liten bit att brytas ner en efter en. Skört som glas och tunt som en nål. Känna vinden sprida runt över trakten och bringa lite kaos över de som känns ständigt. Låta den krossa ens tankar, slicka ens sår och lova en ens räddning. Förpassa en till ens öde.

Såra mig hellre med sanningar än gör mig lycklig utav lögner. Låt mig aldrig krossa sidan av vad jag ser, spraka aldrig i de som kan bli. Låt mig aldrig falla.

Men vem är jag att säga?