Kvällen spenderades med min älskade kusin Natta. Hur mysigt och behövligt som helst! Har inte vart med henne nu på år känns det som och de är inget vi vanligtvis klarar av. Henne behöver jag ha i närheten. Jag behöver henne.
Vi hade hur som helst hur mysigt som helst. Vi pratade, skrattade (så mycket så att hennes föräldrar fick säga åt henne att ta de lugnt annars skulle hon somna direkt), åt gott, kollade på tv och bara hade det allmänt mys. Under efterätten fick vi oss ett par rejäla skratt; ".. Men hoppas att levern.. lever". Ingen förstod och vi insåg efter tårar av skratt att vi verkligen har sjuk humor. Det är en av de många saker som är det bästa med henne. Humorn.

Jag har ialla fall insett hur mycket jag verkligen saknat den här tjejen. Och att jag kom till henne med en godispåse som tröst och ett glatt humör och bara ett sällskap fick henne på bra humör och hon uppskattade de. Det är så det ska vara. Ja, utan henne vet jag varken ut eller in. Tack Natti, tack för att du är min allra bästa vän!

Vad vore jag utan dig?

<3