Vet ni vad? Jag hatar verkligen att man glider ifrån varandra. Man kan vara nästintill bästa vänner till att inte ens hälsa på varann. Det här med att "det ska vara vi föralltid", jag vet inte om det är sant. Det känns som jag sagt de ett hundratal gånger och menat det, men innerst inne vet jag att det inte är sant. Det finns undantag då man verkligen är säker.  Som tex med min bästa vän och kusin, Nathalie. Jag vet helt säkert att vi kommer fortsätta vara vänner livet ut för att vi är kusiner. släkt har kontakt, det är bara så. Men ibland kan jag ställa mig själv frågan "vad skulle hända om vi inte var kusiner"? hade vår otroliga vänskap klarat av det ändå? Jag vet att den hade gjort det. Men det finns stunder då man tvivlar. Man mognar och hittar sig själv när man blir äldre. Är det de som gör att man glider ifrån varann? Eller tröttnar man till slut bara på att vara så nära? Finns det en gräns för hur mkt vänskap man klarar av? Jag vet inte svaret på det, det tror jag ingen vet. 

Man kan sakna någon man inte träffat på länge. Då menar jag inte det förflutna stunderna, vilket oftast är det man saknar. Utan de stunder som väntar. De stunder man ska få spendera med den här personen.
Just nu kan jag erkänna och öppna upp mitt hjärta och vara ärlig. Den ända personer jag verkligen saknar, på riktigt, är Josefin. Och vet ni varför? Hon är en äkta vän. Hon lyssnar, föstår, någon man har roligt med och kan prata med allt om. Jag saknar det förflutna, allt vi gjort tillsammans. men framför allt saknar jag henne, allt vi har framför oss och att få spendera min tid med henne. Det är det jag saknar.

Människor kommer och går in i ens liv. Det är som en period. Man prövar på saker när man är liten. Samma sak tror jag det gäller vänner. Vilka kretsar man väljer och vem man ska hänga med. Men till slut när man mognar till och blir äldre är valet självklart. Man vet vem man är och man hittar de vänner man vet är rätt för en.

Jag vill verkligen inte glida ifrån mina vänner. Det är de minsta jag skulle vilja göra. Det är dem som gör att jag orkar med min dag. Jag vet att dem som verkligen står mig närmast nu, dem kommer jag ha kvar när jag blir äldre. Jag har redan sett och vart med om annan vänskap. Men det är inte förrns nu jag fastnat för de rätta. Det är med dem jag vill va. Jag har slutat leta, för jag vet att jag hittat rätt.