"och jag kommer aldrig sluta säga det. men, det är alltid lika tråkigt att åka hem ifrån kalmar.
det är verkligen mitt andra hem, och staden delar första plats med linköping.
SÅ himla mkt tkr jag om kalmar. alla personer, musiken, josse, absolut allt. ja, ALLT.
hos josse känner jag mig verkligen som hemma, där kan man göra vad man vill ;d
och jag kan inte förklara hur mkt det betyder för mig att få vara i kalmar, det går inte."

Har tagit mig min tid och läst igenom gamla blogg inlägg. Jag blir så rörd. Jag finner inga ord. Har ni någon gång känt som er andra halva befinner sig på andra sidan jordklotet? Det har jag.
Just denna tid var bland den värsta, men även den bästa. Jag hade halva min själ där. Jag hade, jag har fortfarande, Josefin där. Men det var annorlunda då. Det gick inte en dag utan att vi verkligen var i desperat behov av att prata med varandra. Även om det bara var gossip, det spelade ingen roll. Den känslan kommer fram i mig väldigt ofta, men det är inte lika lätt längre. Jag har tusentals frågor som jag bara skulle vilja få besvarade. Innom mig gör det ont när jag tänker så, för jag vill verkligen inte ha det såhär. Och av hela mitt hjärta så skulle jag verkligen kunna säga att Josefin är den ända, absolut ända person jag saknar på riktigt just nu.
Tänk att jag kunde säga, som i mitt gamla inlägg ovanför, att kalmar var lika bra som lkpg. Och om jag verkligen tänker efter och blickar tillbaka så skulle jag till och med kunna säga att det var bättre. Och jag vet, om jag skulle komma dit nu idag, som jag snart ska, så vet jag att det skulle bli som förr igen. Jag är helt säker. Det är därför jag inte ka släppa det här, denna känslan när det gäller kalmar. Det kommer alltid vara en stor del av mig. Denna saknad kommer hålla förevigt. Så fort jag inte är i Kalmar.