Har ni också stunder då ni kan känna er helt värdelösa och när självförtroendet ligger pressat mot botten? Jag har en sådan stund just nu, som jag haft mestadels av denna kväll. Värdelös var väl att ta i, men besviken på mig själv är nog de rätta ordet. Jag har alltid lagt ribban högt för mig själv, vissa saker måste jag bara klara av. Helst vill jag göra flera saker samtidigt och har lätt för att "boka in mig" för mer en bara en sak på en och samma tid. Vilket bara leder till dåliga konsekvenser. In fact, jag har faktiskt gjort det till helgen. Jag hade bestämt att träffa vänner men på samma gång hade jag bestämt mig för att åka ner till kalmar. Hur kan jag få för mig att kunna både sakerna samtidigt? Det är ju omöjligt. Det ena leder till de andra, och så vidare.. Det slutade ialla fall med att det inte blev något Kalmar för mig i helgen. Hade verkligen sett fram emot de. Speciellt att få sjunga och träffa Josse. Men icke, vägarna leder väl mig dit någon annan kommande dag.
Inte nog med det, nationella prov i morgon och jag känner världens press. Känns som varje hjärtslag är en knytnäve som slår mot mig. Jag bara måste ha bra på proven. Sen finns det ju mer personliga saker som man helst inte tar upp. Men dessa panikstunder jag får när jag tänker ett steg längre, det gör mig nästan lite rädd. Jag brukar inte bli rädd.


Just nu sitter jag, som vanligt och dricker te. Har inte gjort någon nytta alls i dag, därmed all panik. Måste verkligen börja träna nu igen. Nu har det gått ett tag sedan jag slutade med handbollen och jag saknar att inte få träna så ofta. Det måste jag också ta tag i. Ack vad jag bara klagar.
Min kväll har i alla fall vart bra om man bortser från allt de. Jag har tittat på andra säsongen av sex and the city. De är ju så ruggigt bra! Skulle kunna titta hela natten. Man tröttnar aldrig. Därför ska jag återgå igen, ha en bra kväll!