Idag har jag fullt upp. Jag gör allt, fast egentligen inget.
Städar, övningsskör, pluggar och tänker. Nödvändiga saker,
fast ändå inte saker som betyder särskilt mycket.
Jag tänker på livet, vad som är till för att lösas och vad som
borde vara orört. Hur vet man?

Jag vill känna på att vara bekymmerselös. Hur gör man? Allt det vackra i livet måste
genomgå en fas av bitterhet, längtan och något som är lite för skört för att kunna uppskattas.
Jag behöver oroa mig, ha mina bekymmer och tänka: Någon dag kommer allt att bli bra igen.
Någon som kramar min hand och lovar mig det. Vare sig det är kärlek, vänskap eller något
helt mindre obetydligt. Känns det vackra likadant om allt går som det ska vägen igenom,
känner man samma dofter, hårda hjärtslag och känslor? Jag vill veta. Jag vill lära mig hur man gör.
Hur man känner sig sådär alldeless oberörd och bekymmerselös. Blir det bättre då?