Fyfan (ursäkta) vad svårt det var att välja ett endaste ögonblick! Jag började direkt tänka på de minnen som sitter fast på mig som ärr. De ögonblick som betytt mest för mig. Då kom jag att tänka på dessa tjejer och allt vi gjort tillsammans. Vi har så många unika ögonblick ihop att det inte finns en chans att räkna dem. Det vi gör ihop är sånt bara vi får och kan uppleva. Att sjunga tillsammans, spela in saker i studior och tävla ihop är något jag knappt vågat drömma om. Och om jag nu måste välja ett av alla dessa ögonblick måste det vara den första audition vi gjorde till Talang 2008. När de ropade upp våra namn och att vi gått vidare var ett ögonblick jag sent kommer att glömma. Jag kommer ihåg hur vi skrek oss hesa och hur vi hoppade fram och tillbaka, hur vi grät som små barn och hur vi skrattade tills magen knipade. Hur Alex pekade åt fel håll under låten och hur vi satt och kikade (skrattade oss) igenom den inspelade videon på vägen hem i bilen. Eller hur vi stannade på vägen för att köpa polkagrisar. Jag får gåshud bara när jag tänker på det. Nästan så tårarna kommer tillbaka, så starkt var det. Just det där ögonblicket på några få sekunder när de ropade ut våra namn i microfonerna är något jag aldrig kommer att glömma. Det var fullständigt magiskt.